Ungdomsboendet Fyren Ljungby bäst men ändå inte


Ljungby Kommun - Ett stormens Hus!?
I denna Del 6 om trista händelser i Ljungby Kommun kommer jag till ett kapitel som är väldigt svårt att skriva om. Ungdomsboendet Fyren har varit en arbetsplats där jag fått chans att verkligen ge ungdomar "verktyg" från min totala behandlingskunskap samt min kunskap om mobbing och i Ljungby Kommun fortsatta erfarenheter av mobbing......... Jag kom nu på mig själv med att sätta tummarna under hakan, armbågarna på bordet och kupa fingrarna runt mun och näsa. Så gör jag ibland när jag filosoferar eller tänker mig tillbaka i tiden. I minnena som kommer upp finns många fina, helt underbara ungdomar från olika kulturer och med olika erfarenheter av livet, på gott och ont. Jag ser fötter och händer sparka sönder dörrar i trots, ledsenhet och ilska, ser en tung gjutsjärnsgryta flyga kring öronen. Jag hör också skratt, skämt, en och annan glad röst, men också sådan som söker tröst. Jerker, dig kan man inte ljuga för, var det en kille som sa. Hur kan du berätta så mycket om mig, utan att jag sagt det till dig, sa en tjej. Jag har alltid haft lätt att "läsa folk" och känna av stämning. Det gagnade mig mycket i behandlingsarbetet. Jag skulle kunna sammanfatta en hel uppsats om behandlingsarbete här och nu men det är inte därför jag skriver denna sidan.

Sida 1 - Start    Sida 2    Sida 3    Sida 4    Sida 5    sida 6    Sida 7    Sida 8
Jag vill på något sätt undvika skriva om chefen på Ungdomsboendet, för han har gett mig så mycket bra, men han avslutade med riktiga fulingar emot mig så jag tar tjuren vid hornen i ännu en sida här.

Efter vikariatet på Stensbergskolan (Sida 5) vart det åter till Ungdomsboendet Fyren i Ljungby. Det jag först fick veta var gammalt groll där det under min tidigare anställning förekommit träta mellan några av mina arbetskamrater. Jag vet egentligen inte alls vad det handlade om men under tiden för trätan for jag illa av att vuxna föll mycket lågt och behandlade varandra illa. Jag hamnade också lite ikläm då vissa personer så fort en kvinnlig personal kom och satte sig vid bordet reste sig och gick. Sånt här får inte förekomma där man ska hjälpa, stödja och utföra behandling, det kan på ett mindre bra sätt smitta av sig på hela verksamheten. Jag ringde en chef på socialkontoret och bad denne ta tag i det då det inte verkade som chefen på Ungdomsboendet skulle komma att göra något. Nu åter på Ungdomsboendet fick jag höra att jag inte fick ta eller ha kontakt med den kvinna som tidigare varit anställd och till synes utmobbad. Chefen på boendet sade att han sett till att kvinnan inte skulle få fler jobb i Ljungby Kommun. Jag visste fortfarande inte vad som hänt och ville egentligen inte veta heller, bara det var ett lugnt och bra arbetsklimat, för det behövs då man ibland ställdes under press då någon utåtagerande ungdom etc. behövde stöd.

Arbetet flöt på bra men jag var lite tagen av all mobbing från Ljungby Kommun bakåt sett i tid. Pengabesparande omstruktureringar gjordes av verksamheten, vilket innebar att allt mindre platslagd tid kunde ges Ungdomspedagogerna. Vi fick allt mer syssla utanför Ungdomsboendet som splittrade upp möjligheten till behandlingssamtal och nära kontakt till de ungdomar som bodde på Fyren. Vid ett tillfälle kompade en arbetskamrat utan att ordna ersättare. Vi var två Ungdomspedagoger på plats, fast var båda bokade på arbete utanför Fyren. Det innebar att vi det dygnet "tappade" en ungdom med missbruksproblematik. Ungdomen kom till oss och ville bli avledd från begäret, vilket vi långt tidigare lovat att hjälpa till med. Denna gången kunde vi tyvärr inte avboka det schemalagda arbete som väntade. Det kändes mycket illa att lämna en hjälpsökande ungdom i stick och fördärv. Detta påtalade jag för chefen på det kommande personalmötet. Chefen blev arg på mig och sade att alla visste vilken kompande personal jag talade om. Jag riktigt både såg och hörde chefens ilska emot mig. Jag skulle inte dra upp detta. Som tur var backade den andra personalen som var närvarande den dagen då vi "tappade" ungdomen upp mig och sade samma sak. Konstigt var att chefen inte skällde på min kollega utan bara på mig. Därefter fick jag inga fler uppdrag, blev inte kontaktperson åt någon på boendet, ärendena passerade mig på mötena och gick till andra istället. Så hade det aldrig varit innan. Jag var som luft, nästan utfryst.

Ett tag var det stökigt på nätterna under långpassen så det var svårt att finna sömn. Samtidigt spökade min nackskada. Trötthet slog mig i dubbel bemärkelse sett till tröttheten mobbingen från Ljungby Kommun gav. Jag gick upp till chefen och berättade att jag kanske behövde sjukskriva mig. Hade tänkt föreslå ett försök att ta bort några tunga pass för att se om jag kunde återhämta mig, men chefen hann före med orden -"Då säger jag upp dig". Chefen ringde ett samtal från köket intill och kom tillbaka och sade att jag nu var uppsagd. Detta raserade min värld totalt och planerna på att kunna komma tillbaka med lite arbetstidslättnad kunde ju inte komma på tal eftersom jag var uppsagd med omgående varsel. Jag sjukskrev mig med stor sorg. Hade stora fysiska problem med låsning i nacke och rygg.

Kanske kom chefen på att man enligt lag inte får säga upp någon på detta vis? Jag vet inte men det blev tal om arbetsrehabilitering och jag fick träffa rehabiliteringssamordnare Mikael Fransson i Ljungby Kommun. Mikael hade ett tufft sätt att möta en sjukskriven, det hade jag fått höra av andra. Det stämde. Jag blev erbjuden syssla som inte passade sett till skadan jag har. Mikael Fransson var uppenbart sedan mest inställd på att få bort mig från kommunen, det framkom vid ett möte där min läkare, Mikael Fransson, min chef, jag och någon till närvarande. De från Ljungby Kommun talade över mitt huvud på ett glatt sätt gällande att "Jerker kom nog inte att vara kvar i kommunen". Vid senare möte med Mikael Fransson tittade han ned i golvet och sade -"Du får en månadslön om du säger upp dig". Jag nappade inte på den just då. Sade visserligen upp mig senare, men utan att få denna utlovade månadslön. Den är Ljungby Kommun fortfarande skyldig mig, jämte ränta.

Innan jag sade upp mig berättade chefen på Ungdomsboendet att om jag skulle säga upp mig kom jag inte att få några mer jobb i Ljungby Kommun. Hur rimmar allt detta egentligen? Ena stunden var jag uppsagd på studs, andra stunden arbetsrehabilitering, tredje stunden skulle jag inte kunna rehabiliteras, fjärde stunden blev jag mutad av Ljungby Kommun för att säga upp mig, femte stunden skulle jag inte få fler jobb om jag sade upp mig. Vilken försåtsminerad soppa!

Jag backar lite i tid och tar några andra exempel på mindre bra ledarskap som chefen på Ungdomsboendet uppvisat:

Vid ett möte kommer chefen in och spyr galla över en ungdom, säger om denne, utmålande, "fet och äcklig, jag är trött på densamma m.m." Vad händer om man som chef gör så inför Ungdomspedagogerna, vad ger det för signaler om hur man som anställd ska bemöta ungdomen och de andra ungdomarna?

En del mindre bra prat förekom från chefens sida bakom ryggen på anställda och andra. Jag och vissa andra reagerade på detta.

Saker och händelser som skulle kunna se illa ut för chefen undveks på olika sätt, bl.a. en TV-intervju efter att några ungdomar stökat till det. En anställd fick istället för chefen agera "TV-kändis" och det skötte den anställde utomordentligt bra. Dock viftade chefen "bryt" där han stod utanför kameravinkel. Denna skygghet var väl inte i sak så allvarligt, utan lite mer festlig då vi visste att chefen siktade på en politisk karriär. Det som i fallet upprätthålla ett gott anseende utåt spårade ur ordentligt var den gången Ungdomsboendet ansvarade för en ungdom under LVU (lag om vård av unga). Denne ungdom placerades i en övningslägenhet i Ljungby Kommun, dit vi regelbundet åkte. Plötsligt fanns där en långt äldre person i övningslägenheten, som verkade vilja bosätta sig där. Det visade sig att denna person var efterlyst av Polisen och att densamma var känd missbrukare. Jag sade till chefen att vi borde samarbeta med Polisen och tala om när personen fanns där. Chefen sade att det inte skulle se bra ut för honom eller Ungdomsboendet om personen av Polisen blev tagen i lägenheten. Därför skulle vi inte tipsa utan istället besöka lägenheten oftare för att störa ut den efterlyste därifrån. Vid några tillfällen gick det inte att få kontakt med ungdomen då denne verkade drogad/påverkad. Den efterlyste menade att det var vårat fel då vi var jobbiga emot dem. Jag mådde långt ifrån bra i detta, vårt uppdrag var att skydda och hjälpa ungdomar som denne, fast det gjorde vi inte här, tvärtom. Vi körde vissa dagar och dygn genom "störtekniken" bort båda från lägenheten och då kunde vi inte ha kontroll över vad som hände med ungdomen.

Tidigare hade chefen upprepade gånger anmärkt på mig för att någon annan personal klagat. Han frågade dock inte efter min version, som följer här:

En kväll stod vi några personal och ungdomar ute på gårdsplan. Ett par grodor hoppade runt, där de fastnat i en nedsänkning till ett källarfönster.En ungdom vart riktigt rädd för dem och skrek rakt ut som en stucken gris en lång stund. Jag frågade ungdomen om denne var rädd för grodor. Jag frågade också om ungdomen tyckte det skulle vara bra att bli av med rädslan. Svaren blev ja. Jag berättade om fobi och fobiträning och vi startade direkt med träningen. Vi kom så långt att ungdomen kunde hålla kring en glasburk med grodan i den kvällen. Vi plockade några löv, lite gräs och fuktade upp detta lite, placerade burken nära ungdomens säng, där den skulle få stå till på morgonen då grodan skulle släppas ut av ungdomen i buskarna utanför. Jag tyckte just då att det var en lämplig fobiträning. Det tyckte inte ungdomens kontaktperson som släppte ut grodan samma kväll då jag gått hem från mitt pass. Jag fick skäll för mitt sätt att agera här. Ja, kanske kan det ses som djurplågeri, jag vet inte än idag men jag hoppas att jag gjorde något för ungdomen, som kanske sedan slapp att i rädsla slå ihjäl grodor som kom för nära. I vilket fall som helst lite tråkigt att bli nedvärderad över detta lång tid efter, flera gånger, så som chefen gjorde. Jag tror att vi faktiskt räddade grodan från att senare bli fågelmat eller utsatt för illvillig stenkastning genom att ta upp den ur nedsänkningen. Snacka om att en fjäder kan bli en höna som blir en hel boxhandske, riktad mot mig. Det känns tramsigt att behöva ta upp detta, lika tramsigt att bli ansatt p.g.a. av det. Det hela avslöjar lite vilken mentalitet som finns hos somliga i chefskåren.

Under min sjukskrivningsperiod besökte och utvärderade Länsstyrelsen Ungdomsboendet Fyren, som fick bakläxa. Ungdomsboendet fick direktiv att ändra strukturen så att personal mer frekvent fanns på boendet. Man skulle nu jobba antingen ute på fältet eller inne på boendet. Det var bra för då undviks så tråkiga händelser som att "tappa" en ungdom samtidigt som Ungdomspedagogerna får större möjlighet att få genombrytande kontakt med ungdomarna. Chefen frågade vid ett tillfälle då jag hade ärende förbi om jag var arg på honom. Jag svarade nej, jag var ju inte arg, bara ledsen, sårad och besviken, ville inte ta diskussion just då, orkade inte, tänkte att det kanske endast skulle ge negativt resultat igen. Chefen tyckte att jag skulle börja jobba där igen. Varför så positiv helt plötsligt? Kunde det bero på att jag nästan var den ende som antecknade kring ungdomarna och händelser på ett utförligt sätt? Hade Länsstyrelsen sagt något om detta?

Om strukturen inte ändrats från en början på Ungdomsboendet så hade jag möjligen inte behövt sjukskriva mig. Som seriöst strävande behandlingspersonal kunde jag inte jobba på ett bra sätt och fick då anstränga mig mer, vilket gav mig stress, som i sin tur påverkade verkan från nackskadan negativt. Nu har jag inte längre uttalade problem med nacken villket är en oerhörd lättnad.

Jag mailade chefen på Ungdomsboendet för ett tag sedan och bad om ett samlat möte där vi kunde diskutera och reda upp situationen som uppstått för mig i Ljungby Kommun. Det enda jag fick till svar var att han tyckte det fungerat bra oss emellan. Jag tror att chefen har god kontakt med två av de andra som gjort mig illa, eftersom de ingår i samma politiska parti här i Ljungby. Ett möte borde ha kunnat genomföras och då besparat oss allt detta tråkiga som sidan kommer att medföra. Sidan är varken bra för mig, cheferna eller Ljungby Kommun i del och helhet, men jag vägrar att ta emot mer mobbing och kan jag hjälpa andra i Ljungby Kommun att slippa brännmärkning och mobbing så är det bra.

Denne chef har ett enormt yrkeskunnande och delar med sig av det men betedde sig som ovan beskrivet illa mot mig samt annan personal och skyddade sig själv på bekostnad av en ungdoms säkerhet. Jag ser ett mönster i Ljungby Kommun gällande sådant.

Det finns så mycket mer att berätta, inte bara negativt utan också positivt. Jag skulle vilja ge en del personal på Ungdomsboendet Fyren så mycket beröm för olika saker, inte minst den etik de visat i mycket jobbiga situationer.

En viktig sak att tänka på är att inte utsättas för sådana situationer som jag ett par gånger råkade ut för. Jag som ensam manlig personal tillsammans med kvinnor som fegade ur då ungdomar ville börja slåss. Jag fick två gånger gå in och skydda den kvinnliga personalen och den ena gången var det nära att jag fick bruka självförsvar. Fast det gick att lösa i sista stund.